Svensk ordbok 2009, webbversion

sträck`a sig verb sträckte sträckt, pres. sträcker sträck·er1tänja kroppen för att nå ngt Nollhan sträckte sig efter saltetbarnet sträckte sig upp mot bords­kanten○ofta bildligt(möjligtvis) kunna gå med på jag kan låna dig 10 000 kronor, eventuellt kan jag till och med sträcka mig till 12 000sträcka sig (efter ngt), sträcka sig (ngnstans), sträcka sig (till ngt/att+V)sedan 15262skada sig genom att tänja kropps­del på felaktigt sätt Nollhan råkade sträcka sig i det sista hoppetsträcka sigsedan 19143ha viss rumslig om­fattning åt huvud­sakligen ett håll rum.utstr.hans ägor sträckte sig flera kilometer i nord-sydlig riktningnational­parken sträcker sig ända till gränsen○äv. i fråga om tidberättelsen sträcker sig över tre generationersträcka sig ngnstans/TIDsedan 1523fornsv. sträkkia sik Subst.:vbid1-345631sträckande (till 1), sträckning (till 2 + 3)